Sankt Laurentius i Lund

Ett historiskt drama i medeltidens gryning.

Georg Welin

Sankt Laurentius är Lunds domkyrkas titelhelgon. Som ung diakon i Rom skall han hellre ha värnat om de fattiga än att lämna ut sin kyrkas skatter till kejsaren. Därför fick han lida martyrdöden år 258.

Författaren söker i första delen av boken spåra denne gudsmans introduktion och tidigaste öden som skyddspatron i den på 1000-talet framväxande kyrkometropolen i Lund. Tidigast skrivna källa är en bulla, utfärdad av påve Leo omkring 1050, vilken riktar bannstrålen mot dem som plundrat och skövlat den helige Laurentius och de kristtrognas egendomar. Mera om den samtida danakungen Sven Estridsens tidigaste planer och om dramats upplösning finner du också här. Sedan följer en sökning efter flera spår, med början hos Harald Blåtand ca 980 och avslutning hos biskop Egino nittio år senare.

I andra delen av boken riktas uppmärksamheten mot domkyrkans konstruktion. I Lunds domkyrkas kapitelbok finns en notis från omkring 1123, enligt vilken Knut den helige såsom den förste ska ha grundat kyrkan. Bygget doteras 1085 och bör rimligen ha påbörjats före hans trontillträde 1080/81. Konceptionen låter sig spåras via relationen mellan framgrävda och ännu stående murpartier samt genom tidiga rörelser i konstruktionerna. Nya problem uppstår när Asser, ärkebiskop 1104, i sin tur skall söka infoga sparade delar av Knut den heliges anläggning i sin egen avfattning. Även Assers efterträdare Eskil får anpassa sig efter oväntade omständigheter. Högkyrkan invigs 1145, men altaret i norra transeptkapellet får anstå till året därpå. Då har den märkliga ädilkulan flyttats hit och valv över flera av de större rummen får vänta. Detta hindrar inte att katedralen under resans gång tillförs stora ideella värden.

Om författaren:

Denne studie är i grunden en följd av att undertecknad en gång i unga år fick uppdraget att ta fram en utställning om Billinge sockenkyrka, uppförd i Zettervalls nygotik. Den skulle fylla 100 år under hösten 1965. Ett antal stycken i sandsten från anläggningens romanska föregångare väckte mitt intresse och kom att dominera utställningen. Via besök i Lund leddes jag vidare till frågor om Lunds domkyrkas tillkomst i romansk tid.
Efter några mera tillfälliga inlägg i den på 1980-talet livliga diskussionen skulle mina fortsatta utkast i ämnet komma att stanna i skrivbordslådan. Istället hamnade Dalby i fokus. Sedan bokförlaget Vertias Scaniae nyligen förklarat sig redo att ge ut mina uppdaterade försök på temat Sankt Laurentius i Lund och Patrik Sandgren på Folklivsarkivet bistått med redigering och övrig support, dristar jag mig nu ändå till att publicera några bidrag till den idag aktuella dikussionen.

Billinge i maj 2020

Georg Welin